|
|
Moonraker, "Iza" |
| Smeknamn: |
Izafisa, izis, kötbullen |
| Ras: |
Nova Scottia Duck Tolling Retriever |
| Född: |
1999-07-16 |
| Storlek: |
ca 47 cm, 21 kg |
| Färg: |
Röd med vita tecken |
| Uppfödare: |
Kerstin Olsson, Helsingborg |
| Mor: |
Kanadickens Best Regards |
| Far: |
Hut´s Fox Trotting Tim |
| Syskon: |
3 tikar, 4 hanar |
| Hälsa: |
Har haft juver cancer, opererades 7/6 2006 |
| Tränar: |
Lydnad, agility och spår |
| Utställning: |
Iza har endast ställts ut som valp, hon har ett vikt öra och blir "diskad" för det.
Hon har dock två ettor i valpklass, varav ena gången så vann hon hela valpklassen. |
|
 |
Mattes ord om Iza
Iza kom hem till oss när jag var fjorton år gammal. Hon är familjens hund, men det är jag som stått för all träning, veterinärbesök, rastning och allt annat som rör Iza.
Mina föräldrar har stått för pengarna =) Precis som det ska vara *ler*.
Iza är en väldigt sprallig hund och hade hon fått bestämma så hade hon varit ute och busat dygnet runt! Hon älskar bollar, men vilken hund gör inte det? Den enda riktiga nackdelen
med henne är att hon på fullaste allvar tror att hon är en knähund! Hon ÄLSKAR att sitta i knäet, då helst i min pappas knä när han läser tidningen.
En annan ovana hon har är att hon lätt kan bli sur om hon inte får det sista på mackan under frukosten. Då kan hon gå och sura i timmar. Men hon är en älskad familjemedlem så hon
får oftast som hon vill för mina föräldrar. Till mitt stora förtret! Just nu ser hon mer ut som ett päron i kroppsformen... Men det ska det rådas bot på! Här ska börjas motionera
ordentligt. Stackars min älskling... =)
Iza är en väldigt svartsjuk hund o finns det något som hon anser är hennes (som tillexempel mina föräldrar när Aleya är i närheten) Kan hon bli världens största kärring.
Blir lite sur, skäller o försöker tränga sig emellan.
Planen var att hon skulle bo med mig när jag flyttade till Malmö. Men då Iza vantrivdes något så fruktansvärt när hon inte hade en trädgård att springa i så fick hon stanna hos
mina föräldrar. Detta beslut var det jobbigaste jag någonsin tagit, men min kärlek
till henne är större än min egoism.
Jag släpar dock in henne till mig då och då. =) För alla som har haft hund vet vilken saknad och tomrum de lämnar efter sig.
Hon har det alldeles underbart hos mina föräldrar då det alltid är någon hemma och de mer än gärna skämmer bort henne med leverpastej och liknande. Och får hon inte det,
då vet hon allt för väl att det bara är att lägga huvudet på sned och titta lite på mamma. Så förvandlas det lätt till lite godsaker på maten.
|